Han tänker att minnestalet han höll till Modern i Församlingsgården nog borde revideras.
Vid flodens strand står en flock av döende vänner, de vädjar att han ska förklara hur allt hänger ihop, till exempel detta med kärleken.
Och kvinnan i Larssonsgården. Hon på det kvistfria furugolvet. Ska han skriva sanningen?
Faderns notesblock med de utrivna sidorna, de som bränts och var borta. Och som plötsligt dyker upp efter alla år. Öppnar sig nu historiens spricka?
Är det verkligen detta som ska infogas i minnestalet? Och bli den kärleksroman han aldrig trott sig kunna skriva?
PO Enquists nya roman, som på flera sätt kan sägas ta vid där hans memoarroman Ett annat liv slutade.
Det handlar om Modern och Fadern, om bokahopen och om det går att slutligen lägga samman det som verkligen betydde något. Fram träder en kärleksskildring som tar sin början i ett möte mellan den unge 15-åringen och en äldre kvinna på ett kvistfritt furugolv i Larssonsgården.
Recensioner
Två gästrecensenter den här gången.
Anders Larsson, journalist, pol mag och fil dr. Äger och driver Calaha Information AB i Sundsvall.
Anders Larsson, journalist, pol mag och fil dr. Äger och driver Calaha Information AB i Sundsvall.
Har just läst P O Enquists senaste: Liknelseboken, En kärleksroman, och är rätt vilsen, glad och förundrad. Någon bestseller blir den nog inte. Inte särskilt lättillgänglig; fragmentarisk med ett antal brottstycken som cirkulerar och hela tiden återkommer, förenade på nya sätt, till nya bilder.
”Hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på” får han höra från brorsdottern till den första kärleken som de just begravt, en kärlek som han bara träffat två korta stunder, med många år emellan. ”Skriv ett brev till mig när jag är död” säger hon vid deras andra möte, ett kort samtal på en bänk i norra änden av en perrong. Kanske är denna bok just detta brev?
Vad handlar då boken om? Tja, ganska mycket, men i centrum står naturligtvis skönlitteraturens eviga frågor: livet, meningen, döden och, framför allt, kärleken. Språket är den egna Enquistskan med en hel del rötter från Västerbotten och från den frikyrkliga uppväxten. Sprängfylld med referenser åt alla de håll tangerar den också de Wittgensteinska frågorna om språkets gränser; vad kan egentligen sägas? Vilka andra uttryck än orden kan beskriva det obeskrivliga?
”Var det bilden av kärleken? Men vilken? Den långsamma och mjuka förtvivlan, som andrastämman i ´Lugn vilar sjön´, som kvinnan i Larssonsgården, eller de skärande böneropen från de kasserade noterna i Sibelius nedhasade byxor?”
Nog är det mest en kärleksroman, den som han maniskt upprepar att han inte kan skriva. Kärleken som frälsning i frihet, sexualiteten som det innersta rummet; den absoluta närheten.
Och varför krånglar han då till det så väldigt, snirklar runt i stället för att gå rakt fram? Kanske för att det är nödvändigt? De eviga, existentiella och livsviktiga frågorna har ju inga enkla svar, då skulle de inte vara eviga. Men om man snirklar runt och tittar från många håll, växlar perspektiven, låter livsfragmenten byggas om till ständigt nya bilder, så kanske det ändå dyker upp något spännande och intressant i ögonvrån? Det tycker jag i alla fall och är nöjd med de timmar jag fått umgås med Liknelseboken!
Anders Larsson
Svenarne Jansson, som jobbat många år i bokhandelsbranschen har den här gången lyssnat på P O Enquists uppläsning av sin egen bok.
Har just, till min sorg, avslutat lyssningen av Per Olov Enqvists Liknelseboken. En väl recenserad och väl mottagen bok i vårens bokflod. Lovorden har varit många och det är bara att ställa sig i ledet. Det här är en fantastisk bok.
Den handlar om Modern och Fadern, om det som var och hur det möjligtvis kan hänga ihop. Och vid flodens strand står hopen av döende vänner som vill få förklarat sammanhangen, innan tiden är borta. Dessutom kärleken, naturligtvis, där i Larssonsgården. Och om han som bemannade sig, och de som dödde. Samt den smärtsamt vackra avslutningen på Skogskyrkogården – den som ger hopp om fortsättning och liv.
Därmed har jag inte berättat någonting av betydelse, eller kanske nästan allt – det återstår för dig som läsare/lyssnare att upptäcka.
Författaren läser själv sin berättelse, och han är en av få författare som med sin uppläsning tillför en dimension till texten. Ett lugn för texten att landa i.
Så mycket bättre kan man nog knappast begära …
Svenarne Jansson
Övriga recensioner
"Kärleksromanen som inte går att nedteckna", skriver Christer Enander i sin recension i Sundsvalls Tidning, den 7 april, läs hela recensionen här.
Lennart Bergström
Bokhandlar'n
Svenarne Jansson, som jobbat många år i bokhandelsbranschen har den här gången lyssnat på P O Enquists uppläsning av sin egen bok.
Har just, till min sorg, avslutat lyssningen av Per Olov Enqvists Liknelseboken. En väl recenserad och väl mottagen bok i vårens bokflod. Lovorden har varit många och det är bara att ställa sig i ledet. Det här är en fantastisk bok.
Den handlar om Modern och Fadern, om det som var och hur det möjligtvis kan hänga ihop. Och vid flodens strand står hopen av döende vänner som vill få förklarat sammanhangen, innan tiden är borta. Dessutom kärleken, naturligtvis, där i Larssonsgården. Och om han som bemannade sig, och de som dödde. Samt den smärtsamt vackra avslutningen på Skogskyrkogården – den som ger hopp om fortsättning och liv.
Därmed har jag inte berättat någonting av betydelse, eller kanske nästan allt – det återstår för dig som läsare/lyssnare att upptäcka.
Författaren läser själv sin berättelse, och han är en av få författare som med sin uppläsning tillför en dimension till texten. Ett lugn för texten att landa i.
Så mycket bättre kan man nog knappast begära …
Svenarne Jansson
Övriga recensioner
"Kärleksromanen som inte går att nedteckna", skriver Christer Enander i sin recension i Sundsvalls Tidning, den 7 april, läs hela recensionen här.
Lennart Bergström
Bokhandlar'n
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar