Mikael Niemi, Koka björn

Det var prosten som gjorde fyndet. En bra bit ute i det sviktande kärret gav han ifrån sig en genomträngande busvissling, som han lärt sig under sin tonårstid i Kvikkjokk. Jag skyndade mig genast åt hans håll. Vattnet var kolsvart, över ytan stack en stör upp. Prosten grep tag och vickade på den. I det mörka slammet vajade något ljust, något som liknade hö. Sedan, till min outsägliga fasa, insåg jag att det var hår.

Det är sommaren 1852 i byn Kengis i nordligaste Sverige. Lars Levi Laestadius med alter ego Prosten, har tagit hand om samepojken Jussi, lärt honom att läsa och skriva och bli lika intresserad av botanik som han själv.

Jag började läsa boken med stor förväntan och upptäckte snart att Niemi skrivit en bitvis spännande historia där Prosten och samepojken Jussi blir privatspanare i de drama som utspelas i den lilla byn Kengis. Jussi, som är illa omtyckt av byborna för sitt sameursprung, blir misstänkt som gärningsman i de mord som begåtts. Men upplösningen på de sista sidorna blir lika oväntad som fenomenal.

Niemis prosa är karg, rå och mättad med lukter och bilder. Man förföljs som läsare av den syrliga doften av svett, ingrodd smuts och rök i långa partier. Jag hittar mängder med tidsmarkörer, man bor i pörten, som är timrade stugor utan skorsten och fönster. Prosten börjar odla potatis, något som var okänt i dessa trakter i mitten av 1800-talet. Skildringen av hur det känns att äta kokt potatis med smör för första gången gör att det vattnas i min mun.

Vi hoppas på ett besök av Mikael Niemi som gäst på en Bokens Afton, men han är sparsam med sina framträdanden. Han bor i Pajala och dessutom bara ett stenkast från det pörte där Lars Levi Laestadius bodde fram till sin död 1861.

Betyget blir tveklöst 5 av 5.

Lennart Bergström
Bokhandlare